Känslor

Sitter här på rummet i linköping o tänker på vilka fina människor de finns och vilka fina människor man träffat genom Zekes cancer.
De känns nog lite extra så när jag vet att de snart är över förhoppningsvis.
Vet ju att ja har världens finaste människor omkring mig hemma som alltid kommer finnas där för mig.
Men dom man träffat här får ju oxå en plats i ens hjärta och en bit av ens liv.
Föräldrar till andra sjuka barn, undersköterskorna, sjuksköterskorna läkarna o alla andra som varit runt omkring o detta.
Dom bryr sig, dom frågar, dom kramas och vi delar känslor o erfarenheter.
Men vet ju att de kommer vara mycke sjukhus endå sen när de e "över"
Utredningar, undersökningar osv osv så kommer ju så klart träffa alla ett bra tag framöver endå.